primusinterpares

Jag saknar faktiskt mina praktikbarn. När jag tänker på att jag aldrig kommer få träffa dem igen gör det ont. Därför ska man aldrigaldrigaldrig tänka i sådana banor. Men när det ändå gör ont brukar jag tänka på vad en handledare sa till mig om att ha ett stort kärleksfullt hjärta och vad motsatsen vore. Då blir det helt okej att sakna. Så jag är tillbaka på hlk nu. Frivilligt idag. Satt med vevve och försökte få ihop en äventyrssaga. Min handlar om grönsaker, människor som förstör och miljön. Riktig propaganda. Egentligen hade jag en annan story men den bildserien tappade jag bort någonstans på mina knappt 40kvm. Så jag satt uppe i natt i min sammetssoffa och ritade en ny story med pastellkritor. Det är första gången på fyra år som tiden försvann i ett kreativt rus. En skön deja vú. Förbrukade även hela min hårsprayflaska. Sen ikväll hittade jag de gamla bilderna. Typiskt.