primusinterpares

Tiden passerar så snabbt att jag inte hinner reflektera. Samtidigt går den så sakta så jag blir tokig. Knepigt läge med andra ord. Samtliga i min studiegrupp har konstaterat att vi inte hinner med någon fritid, för vi är överambitiösa, demokratiska och omständiga i allt och alla uppgifter. Sen när jag väl har tid över är jag omänskligt trött, jag vill bara ligga vid teven och kolla på film (och då är det tacksamt med en filmintresserad kombo).. Jag har börjat fundera på om jag ska våldgästa högskolans sjuksköterska -passa på när det är gratis-  för det kan inte vara sundt att va så trött som jag så ofta är. Samtidigt kan jag inte låta något så oviktigt som min trötthet (hälsa?) hindra mig i annat. (fast det gör den ju..jag är tex grymt otrevlig, seg, trött, osocial, oambitiös, odisciplinerad, tråkig, lat och ovis, suck). 
Igår var jag och ida på studentgtj. Där mötte jag en grabb. Nu ska detta inte utvecklas till en trevlig, vacker och romantisk historia om ögonblicklig kärlek, nej, utan jag konstaterar bara att det är högst obehagligt att veta för mycket om en person, som man inte känner mer än rent ytligt (dvs till namnet och utseendet). Det går inte att föra ett vettigt samtal med grabben för jag vet redan allt om honom. Ska väl tillägga att detta har sin grund i mina föräldrars önskan om ett gott liv för mig, och inte i någon inofficiell eller omedveten besatthet av mig, i erik. 
Vidare kan jag konstatera att alla kristna i jönköping känner varandra, dvs alla utom jag och några till, vilket kanske beror på att alla de som känner varandra har hållands fhsk som gemensam nämnare. Mysko men sant. Det har ju inte jag. Jag har andra nämnare och en av dem, hjälmis, ska ha återträff om några veckor och jag vet inte om jag vill dit. Det är väl ett tydligt tecken på att man blir gammal och tråkig.