primusinterpares

Jag har en förmåga som innebär att jag pratar för högt när jag borde hålla käft. Usch. Och då blir det pinsamma situationer. Jag kan inte komma på särskilt många sådana situationer nu -på rak hand, (förutom idag då, pinsamt på riktigt (betona aldrig hur otrevlig en lärare är i personens öron närvaro) och nä, nu vågar jag mig nog inte tillbaka till bränninge...) fast jag vet mer än väl att de finns i överflöd. Om du känner mig kan du säkert komma på flera. Är jag rädd. Dummadumma mig, att jag inte lär mig!
Det är iaf långa dagar i skolans värld, idag kom jag hem efter fem, och igår efter sju på kvällen. Jag är ganska slutkörd och blank i huvudet men jag trivs förvånansvärt bra. Barn är skoj och omständiga, envisa och helt dumma i huvudet, omtänksamma och så otroligt givande att jobba med. Men ändå tvekar jag och längtar efter ett mer praktiskt och kulturellt yrke. K a n s k e speglar det bara min nojja inför att inte bli godkänd på vfu:n. Möjligheten finns ju. Chansen är 50/50. Tänk om. U.
Det finns mycket att irritera sig på i skolans värld, men även mycket att bli väldigt imponerad av. Vilket jobb alla gör! Vilken helhet. 


Magen och illamåendet har äntligen lugnat ner sig lite och jag är övertygad om att det har något att göra med -vågar jag skriva detta namn?- Bejbs, alltså en bönegrupp bestående av ett gäng sköna tjejer som ber å snackar med bossen. Bla. Det vart så himlaskönt (<-tihi..) att träffa dem. Mina ord räcker inte till för det sköna, så därför måste jag nämna det.