primusinterpares

Idag talade Linnea. Hon höll ett invigningtal till hennes 11 scouter i Fjällstugan. I talet poängterade hon särskilt att scouting inte bara handlar om friluftsliv utan även om chockladmos, leka och att reta sina ledare. Hon framhöll en gemenskap där de får vara sig själva och gemenskapen med Gud. Talet var kort, scouterna blev nöjda, Linnea's hals blev lättad och kunde få luft, men hennes egokick blev icke tillfredställd!


(konstigt det här med scoutledare som verkar säkra och trygga till vardags blir så förskräckta bara vid tanken på att ställa sig och tala inför folk (iaf i en kyrka) därmed låter de sin rädsla styra när jag vet att de skulle kunna..)