primusinterpares

Har fortsatt röja i mitt rum och är nu inne på min andra svarta sopsäck + att jag har en enorm hög med kläder liggande jämte. Fruktansvärt roligt och intressant att se vad jag har samlat på mig. Nu skulle man kunna tro att jag slängde massa saker i samband med flytten från mullsjö till jkpg för 2 år sen, men icke. Men jag blir också sur på mig själv. Jag blir oerhört ledsen när jag kollar igenom vad jag har tecknat och framförallt målat. Det är ju bra! Jag tyckte jag var sämst. Att jag inte hade samma talang som alla andra (läs gymnasiet/estet/bild) och det hade jag ju inte, jag hade min egna talang och den innefattar uppenbarligen en otrolig känsla för färg. Som vissa har antytt sedan år, tex maggan (lärare gr.skola) och konstiga och underbara ove (lärare gy.skola). Men jag tyckte bara att de var asjobbiga och irriterande. För jag trodde att man "skulle" måla på ett visst sätt. Jag jämförde mig med folk och såg bara de delar där de var överlägsna och jag inte var lika bra. Vilket tillslut innebar att jag la penslarna på hyllan och färgen stängdes in i tuberna. PrestationsÅNGEST. Där har de befunnit sig sen 2-3:an på gymnasiet mer eller mindre... Dvs nästan 5 år. Det gör mig så hjärtans ledsen. Jag tyckte att det var roligt att sitta på mitt rum och skapa. Det var andligt och livsbejakande. Jag kanske borde försöka börja om från början. Jag vill, men jag måste bara inse att jag kan. Våga testa och inse att det finns inga måsten. Det där med måsten har jag sannerligen lärt mig i vår, på konstvetenskapen.