primusinterpares

jag och linnea var på poetry slam. en viss ida i korridoren hade talat sig varm om detta. vi kom dit, vi såg och vi segrade inte. det gjorde en viss jimmie från amerikanska staterna. aggrot. båda linneorna satt så här huff (dvs tänk dig att bli upptryckt av en vind som blåser hårt framifrån och allting bara åker bakåtuppåt, ögonen, ansiktet, ryggen, tårna). njet. inte min smak alls. ingen variation. måste alla vara så deprimerade och hatfyllda? och jag tänkte herregud fräls honom. det låter det. ida och hennes syster försvann i första pausen. linneorna försvann i andra pausen. men ändå kan jag tänka mig återvända. det kan ju inte bli sämre. jag trivs i finkulturen, sa linnea.