primusinterpares

Ibland vet man mer än vad man tror. Igår, innan jag gick och la mig, så kände jag på mig att jag antagligen inte skulle kunna sova. Så sant. Kändes som jag hade en radar i hjärnan, högvarv, hög puls och ett krampande hjärta.
 
Stackars helén. Jag har legat vaken hela natten mer eller mindre. För att trötta ut mina ögon och hjärna har jag skickat små meddelanden till henne. Skyller det första på att hon var den enda jag tänkte var vaken då, med tidsskillnaden och sådär. Dessutom räddade hon min dag i förrgår. Så hon kunde förbli min hjälte lite till. Förlåt...=)
Jag har legat och hostat (och målbrotts-sjungit) hela natten, magen har kurrat, jag har vridit mig som en svettig mask i sängen, men huvudet vart ju tvunget att ligga på den tjocka kudden, så jag kunde andas, det hela blev lite väl omständigt. Vattenflaskan i hörnet, och mobilen på andra sidan. Den har alltså brytit ut. Sjukan. Jag trodde länge att jag skulle klara mig undan korridorssjukan. Men se du, så fort orden "jag blir inte sjuk så lätt" sägs så kommer du att drabbas. Det är alltid så. Jag har en intressant "röst". Det slutar väl aldrig fascinera människan, när rösten inte existerar. Slängde mig på mobilen exakt klockan sju och ringde hem. Ville prata med någon efter denna långa natt. Beklaga mig. De kommer imorn och jag är sjuk. Nu äter jag hallon. Får väl käka glass sen, har inget val nu.Ginza-teet ska vara bra också. Om jag hade vitlök skulle jag stoppa det i öronen. Klockan tolv har jag sista föreläsningen innan tentan, så jag måste gå. Jag verkar ganska pigg.