primusinterpares

Det är inte klang och jubel att börja högskolan och min kropp protesterar fysiskt varje morgon. Jag vill inte att protesterna ska hålla på i ett halvår eller helår, som för andra. Men jag säger som tidigare, det händer ändå något varje dag som är glädjande. (Tack och lov). Scouterna och ledarna är något som kan innebära glädje. Annars skulle jag hoppa av imorgon och göra något som är grönare på andra sidan. Som vanligt. Jag får väl följa en väns råd och fxa iaf en kurs innan jag tar ett så drastiskt beslut. Men jag längtar till vfu:n (Habo) och efter att få börja arbeta på riktigt. Bara 3-4 år kvar, dvs utan studieuppehåll. Nä, jag kanske ska ta och börja mitt positiva liv. Fick höra att ju mer leenden man ler desto mer endormfiner utsöndras, och sånt är ju bra. Fast jag tycker inte att jag är en pessimist. Jag är bara en känslig liten tös. Ibland. För ofta. Hur sjutton ska jag kunna bli lärare?