primusinterpares

Jag hade en ny vårdtagare idag. Hon hade fått en stroke när hon var 66 år, ett år efter sin pension. Hon och hennes man hade planerat att -verkligen- leva livet efter allt jobbande. Men nu sitter hon i rullstol, halvt förlamad, och ärligt talat så är det inte en speciellt ljuv framtid hon går till mötes (vem vet vad som kan komma då en sak sällan kommer ensam). Denna kvinna har en otroligt positiv syn på livet. Hon var verkligen trevlig. Han med. Han anpassade sig efter henne utan att få det att verka som en uppoffring. Där fanns det kärlek. Hon påminde mig, om och om igen, om hur viktiga ens vänner är. Att man ska ta vara på dem i vått och torrt.
Idag gillar jag mina vänner skarpt. Som om jag inte gjorde det annars. De senaste sju dagarna har jag träffat fler vänner än på hela sommaren. Det var väl inte riktigt sant men det känns så. Här.