primusinterpares

Låt inte solen gå ner över vreden. Så tänker jag ofta. Ofta så funkar det alldeles utmärkt. Det hjälper mig att stilla ner mig, och att inte ta ting för allvarligt. Men.
När jag är inne i den intensivare tentaperioden så blir jag så obeskrivligt..."arg", som på rent adrenalin. Som en maskin. En döda-maskin (snälla, inga läskiga paraeller till riktiga skolmördare ed).
Jag vill bara döda min tenta, långsamt och mycket plågsamt. Eller snabbt och smidigt. Dödadödadöda. Min mage blir... tänk dig obehagliga kär-känslor. Dvs väldigt påverkad, och är man uppvuxen med en pappa som alltid har sagt "har du ont i benet så får vi väl hugga av det" (jag har båda mina ben kvar), så är det helt naturligt att jag, i nattas, övervägde att gå till en läkarstuderande här i korren med en kniv och säga "här! skär!" och peka på min mage. Ta ut alla oroade och bråkande magsnubbar. 

Egentligen skulle jag vilja säga att jag hatarhatar de här perioderna, men1; det är inte bra att vara uppfylld av hat och men2; jag triggas av de här perioderna. Det är det sjuka. Jag kan förgås och plugga ihjäl mig, jag slarvar och är odisciplinerad, men just det faktum att jag Vet att jag ska/måste klara av det, gör att...jag klarar det. Jag längtar efter tentorna då jag ska överbevisa mig själv. Så jag vill inte misslyckas. För då skulle hela mitt tänk krossas. (Det hela kanske är tecken på duktiga flickan-syndrom, må så vara.). 

Mitt språk befinner sig på gaggaga nivån. Åh det här är stimulerande. Nedrans mage. Nedrans tenta. Hjälp. Nu ska här pluggas så det ryker.